Handling

Alison är en 17-årig tjej som går andra året på gymnasiet. Hon har det svårt, hennes tvillingbror Alex har gått bort och hon har slutat tala. Hon har inte öppnat munnen sedan den dagen för ett år sedan då hon fick reda på att sin bror var död och har helt stängt in sig i sin sorg. Det hon saknar mest är tiden då hennes bror stod vid hennes sida och skyddade henne. Det var han som fick henne att leva och inte tappa den lilla gnistan och hoppet hon hade kvar, men nu har hon helt brutit ihop. Alison har självmordstankar och panikångest, hon får panik av stora folkmassor och har ofta stora sår på underarmarna. Det är bara en tidsfråga innan allt brister. Prolog

~Den 13:e Maj 2012~

Min röst ekade genom musiksalens väggar och min fingrar flög över keyboarden.

Let us die young or let us live forever

We don't have the power but we never

say never

Sitting in a sandpit

Life is a short trip

The music's for the sad man

Det var det här jag älskade, varje rast gick jag hit då musiksalen var ledig. Den här låten passade verkligen mig, den stämde liksom in på mig. Jag älskade livet, jag hade verkligen något att leva för, min bror, min framtid, min dröm. Även om jag inte hade haft den bästa uppväxten, just nu bodde vi i en fosterfamilj efter att vi omhändertagits för ca 4 år sedan av socialen eftersom att våran mamma var alkoholist. Men jag hade ändå alltid drömt om att bli en stor artist och åka på turné genom hela världen, och det tänkte jag uppfylla . Jag tog ett andetag och gjorde mig redo för refrängen.

Forever young

I wanna be

Forever young

Do you really want to live forever,

forever

Forever...

Längre hann jag inte innan någon öppnade dörren och jag avbröt mig snabbt. Min musiklärare hade kommit in och såg ganska chockad ut när han såg mig.

”Kan du sjunga Alison? Det visste jag inte, du är verkligen superbra!” Sa han med ett leende på hans smala läppar. Jag blev såklart högröd i ansiktet och minst sagt en aningen generad.

”Nä, jag bara sjunger lite ibland” sa jag och rusade ut ur musiksalen. När jag väl kom ut ur musiksalen såg jag att det hade samlats en grupp elever som kikade i det lilla fönstret utanför salen, de hade förmodligen sett mig och kanske hört mig.

”Omg vilken röst du har!”

”Du skulle kunna vara med i melodifestivalen typ!” ”

Ååå, du är så sjuuukt bra!” var vad jag fick höra när de upptäckte att jag gått ut ur rummet. Jag suckade och började gå mot skåpen. Bra gjort Alison, nu har du packat på dig några jobbiga fans och en massa falska förhoppningar. Jag visste egentligen inte varför jag kände så och varför jag hade rusat ut ur musiksalen när jag fått komplimangerna av musikläraren, men jag kände mig inte riktigt redo för pressen.

När jag kom hem gick jag in i köket och tog en macka och ett glas mjölk. Min bror Alex kom hem fem minuter senare.

”Jag ska bara på ett snabbt läkarbesök för min mage, klarar du dig Ali?” sa han och log mot mig. Jag nickade och fortsatte att läsa i min skvallertidning som jag hittat på bordet. Alex hade haft lite ont i magen dem senaste dagarna, men det var säkert bara någon sorts matförgiftning eller nått så jag brydde mig inte så mycket om det. Jag drack upp min mjölk och tuggade i mig den sista biten av min macka och gick upp på mitt rum och lyssnade på musik, något jag gjorde väldigt ofta.

Jag vaknade av att ytterdörren slog igen och gäspade stort. Jag hade tydligen slumrat till en stund.

”Ali, jag har något att berätta för dig, kan du komma ner?” ropade Alex nedifrån. Jag kände på mig att något var fel, det hördes på hans röst. Jag trippade ner för trappan och suckade.

”Ja, vad är det?” sa jag och tittade på hans oroliga ansikte.

”Ehem..vi kanske ska sätta oss ner i soffan först” Jag gjorde som han sa och satte mig i ena hörnet av skinnsoffan.

”Vad var det du ville berätta?” frågade jag efter någon minuts tystnad.

”Jag var ju hos läkaren för en stund sedan, och jag fick reda på att..” en tår rann ner för hanns kind. Jag lade min arm över hans axel och kramade honom lätt. Nä, säg inte att du har någon hemsk sjukdom eller nått!

”Jag fick reda på att jag har fått cancer, i blindtarmen” stammade han fram och jag stelnade till. Vad sa han? Cancer!? Nu sprutade hans tårar åt alla håll, han bröt ihop helt. Nä, det här får inte hända! Inte min egen bror! Nu började även mina tårar att rinna och jag kröp in i hans famn.

~Den 15:e juni 2012~

Det hade gått en månad och 2 dagar sedan cancer beskedet och Alex hade fått många cellgiftsbehandlingar, men inget hade riktigt hjälpt. Han låg nu inlagd på sjukhus och läkarna sa att han nog inte har så långt kvar. Varje dag var en pest och allt jag önskade var att denna eviga cancer någon gång skulle försvinna, vilket var omöjligt.

En dag när jag kom till sjukhuset efter skolan som alla andra dagar, upptäckte jag att det sprang sjuksköterskor och läkare ut och in ur rummet och alla hade en oroad slöja över ansiktet.

”Vad har hänt?” frågade jag en av sjuksköterskorna som kom springande ut ur rummet där min bror låg.

”Du måste vara Alison Dilaurentis? Din bror är mycket sjuk och cancern håller på att sprida sig i hela magsäcken, och blindtarmen är helt utrotad. Jag är mycket ledsen miss, men nu hinner jag inte parata mer” sa hon och rusade vidare. Jag var helt chockad, det här hade jag inte varit beredd på. Jag gick in i hans rum och såg på hans likbleka ansikte.

”Är det okej om jag stannar här?” frågade jag en läkare som nickade till svar. Jag suckade och slog mig ner på en stol jämte hans säng. Läkarna fortsatte rusa ut och in ur rummet och gav honom sprutor och mediciner. Jag höll hans hand och då och då kikade han upp mot mitt ansikte, han orkade inte tala. Hans blick var skumögd och jag led när han tittade på mig med sin blick. Han måste klara det här! Vad ska jag göra om han dör? Vem ska jag älska och bli älskad av? Vem ska hålla om mig när min mur brister? Vad finns det att leva för om han försvinner? Min tankar snurrade i mitt huvud, men jag vaknade upp ur mina tankar när ett starkt pipande träffade min trumhinnor. Det var den där maskinen som berättar om hjärtat slår som pep. De rytmiska vågorna på skärmen hade försvunnit och ett lång sträck syntes nu på skärmen. Flera doktorer rusade fram med några plattor som skulle få igång hjärtat igen, men inget hände. Eller jo, han vaknade upp några gånger men cancern hade helt tagit över hans kropp och det var som att den attackerade hjärtat gång på gång.

”Jag är mycket ledsen miss, men vi kan inte få igång hjärtat” sa en av doktorerna.

”Snälla kan ni inte försöka lite till!?” skrek jag medan mina tårar rann. Doktorn skakade på huvudet och suckade.

”Du ser själva att det inte går, cancern har tagit över hans kropp” sa han och gav mig en medlidsam blick. Jag gick fram till sängen och tog hans hand medan de andra läkarna och sjuksköterskorna lämnade rummet.

”Jag kommer att sakna dig” stammade jag fram. ”Det var du som fick mig att vilja leva, och inte ta mitt liv. Det var du som stöttade mig när vi berättade för våran lärare om mamma. Vad ska jag göra utan dig!? Varför, varför, varför!!!” Mitt liv hade just krossats i tusen bitar, ingen kunde rädda mig ur denna hemska soppa. Varför just MIN bror? Det finns ju tusentals andra killar! Den eller det som styr över det här där uppe, tänkte nog inte så klart, varför ta min lilla familj som redan lider så mycket!? Tårarna rann ner för kinderna och benen bar mig inte, jag föll ner i golvet och mitt huvud träffade golvet med en smäll. Allt blev svart.

______________________________________________________________________________________________________

Då är prologen uppe, vad tycker ni? Något jag ska tänka på för att utveckla mitt skrivande? Ser verkligen fram emot att få komma igång ordentligt med den här bloggen! Dock kommer inte alla kapitel att vara så här långa (3 a4 sidor), haha!