Förra kapitelet:

”Jag är mycket ledsen miss, men vi kan inte få igång hjärtat” sa en av doktorerna.

”Snälla kan ni inte försöka lite till!?” skrek jag medan mina tårar rann. Doktorn skakade på huvudet och suckade.

”Du ser själva att det inte går, cancern har tagit över hans kropp” sa han och gav mig en medlidsam blick. Jag gick fram till sängen och tog hans hand medan de andra läkarna och sjuksköterskorna lämnade rummet.

”Jag kommer att sakna dig” stammade jag fram.

”Det var du som fick mig att vilja leva, och inte ta mitt liv. Det var du som stöttade mig när vi berättade för våran lärare om mamma. Vad ska jag göra utan dig!? Varför, varför, varför!!!” Mitt liv hade just krossats i tusen bitar, ingen kunde rädda mig ur denna hemska soppa. Varför just MIN bror? Det finns ju tusentals andra killar! Den eller det som styr över det här där uppe, tänkte nog inte så klart, varför ta min lilla familj som redan lider så mycket!? Tårarna rann ner för kinderna och benen bar mig inte, jag föll ner i golvet och mitt huvud träffade golvet med en smäll. Allt blev svart.

~Den 2:e April 2013~

Det hade varit en lång förmiddag i skolan och nu var det dags för sista lektionen innan det blev lunch , matte. Jag var som vanligt först in i klassrummet och slog mig ner längst bak i ena hörnet. När klockan stod på exakt 2 strömmade eleverna in, men idag hann jag se ett nytt ansikte. Jag måste medge att han var rätt snygg, men det var något bekant med honom.

”Idag välkomnar vi en ny elev i klassen, han heter...”

”Justin Bieber” fyllde en av tjejerna längst fram i, hon såg helt hysterisk ut och viskade tillsammans med sin lika hystersika kompisar. De var sådana där fjortisar och snobbar, jag avskydde dem verkligen! Jag tyckte att jag kände igen han från något, men kunde inte sätta fingret på vad.

”Vill du berätta något om dig själv för klassen?” frågade läraren.

”Okej, jag heter som sagt Justin och är egentligen från Kanada. För er som inte vet som jobbar jag som artist.” berättade han. Det syntes att han var van vid att stå och prata inför folk, han stammade eller vred sig inte. Nu började det klarna lite, han var Justin Bieber! En världskänd stjärna som kom hit till vår skola!?

”Justin du kan sitta där jämte Alison” sa läraren och pekade på mig. Mitt hjärta tog ett skutt, skulle jag få sitta jämte en stjärna!?

”Hej, du måste vara Alison” viska de han till mig när lektionen hade börjat. Jag nickade bara lite lätt som svar eftersom att jag inte ville prata.

”Var finns pennorna?”frågade han och jag pekade på lärarens kateder. När han kom tillbaka kom jag på mig själv med att stirra på honom och mitt ansikte blev en nyans rödare. Han log mot mig och en varm känsla spred sig i mig. Resten av mattelektionen stirrade jag ner i min mattebok, som vanligt var mina tankar någon helt annanstans. Som: Vad har man för mening i livet om man inte har någon familjemedlem kvar i livet förutom sin alkoholistmamma? Va har jag gjort för att förtjäna ett sådant här liv? Jag saknade honom så mycket att det gjorde ont. Jag visste snart inte längre om jag orkade leva.

Jag väcktes ur mina tankar när det ringde ut. Jag reste mig snabbt ut och plockade ihop mina saker och skyndade sedan ut ur klassrummet till mitt skåp där jag hade bestämt möte med min bäste vän Lucy. Vi gick i samma klass, men det var rent av omöjligt att komma fram två stycken och inte komma bort i trängslen så vi hade bestämt att vi skulle mötas här istället. Lucy kom snart gående genom korridoren och gav mig en lätt kram.

”Då har det blivit dags för lunch då” sa Lucy och satte upp sina bruna lockar i en hästsvans. Jag svarade som vanligt inte, vilket hon vant sig vid. Brevid mitt skåp stod Justin och plockade in sina saker i skåpet.

”Ehem..jag vet inte riktigt vad matsalen är, så kan jag hänga på er?” frågade han.

”Visst, det är klart du kan” sa Lucy och log mot honom.

”Så du har alltså flyttat hit eftersom att du blev så trött på dina fans?” sa Lucy förvånat efter en stunds samtal med mig.

”Ja, de omringade mitt hus varje morgon när jag skulle köra ut från mitt hus med bilen, så jag flyttade hit och bor nu med en hemlig adress” förklarade jag. Alison hade inte öppnat munnen sedan jag träffade henne och nu började jag faktiskt undra lite.

”Alison, du är inte så pratsam va? Du behöver inte vara blyg för mig” sa jag och såg frågande på dem. Alison stelnade till och Lucy suckade och gav Alison en menande blick.

”För att göra en lång historia kort så har hon inte öppnat munnen sedan hennes bror dog för snart ett år sedan” sa hon och suckade ännu en gång.

”Ehee...oj förlåt, jag visste inte” stammade jag fram och kände mig ganska dum. Jag borde aldrig ha frågat! Jag vände på huvudet och mötte Alisons blick, hon grät.

”Förlåt jag menade inte...” Alison reste sig upp och sprang ut ur matsalen. Vafan hade jag gjort!? Att jag alltid ska klanta till det så och fråga så mycket!

”Jag springer efter henne” sa jag och började springa i den riktning hon hade sprungit. Alison sprang ut ur skolan och ut på trottoaren. Jag började närma mig henne nu, men hon visste inte att jag var efter henne. Hon sprang mot järnvägen. Nej fan, hon har självmordstankar också! Jag måst hindra henne! Hon rundade kröken och kom fram till spåret. Där saktade hon in lite och satte sig på spåret. Varför vill hon göra såhär? Hon måste verkligen ha det svårt. Jag saktade ner och gick fram till henne. Hennes ansikte var fyllt av tårar och mascaran utkletad.

”Snälla Alison gör inte såhär! Du behöver inte göra det!” Jag gick fram till henne och satte mig ner jämte henne.

”Snälla du, du får inte göra det. Jag skulle inte kunna förlåta mig själv!” sa jag och la min arm om henne. Hon lutade sitt huvud mot min axel. Vi satt där en stund, flera minuter faktiskt.

”Nä, nu kan vi inte sitta här mer, tänk m tåget kommer” sa jag och lyfte upp henne. Hon tittade tacksamt på mig och log. Ja, hon log! Mitt hjärta tog ett språng, äntligen! Hon var i alla fall gladare. Jag satte ner henne på en bänk och satte mig jämte henne.

”Du vet att du kan prata med mig, jag lyssnar” sa jag och gav henne ett snabbt leende. Hennes blick var lång bort, som hon tänkte på något. Jag bestämde mig för att vänta ut henne, men efter en stund bröt hon sin blick och suckade.

”Tack” sa hon och hoppade ner från bänken och gick. Jag såg efter henne en lång stund. Det var inte för en nu jag förstod det, jag gillade henne. Hon var så speciell, men mycket uppriven. Jag önskade att jag kunde klistra fast bitarna som hon tappat. Kanske skulle vi kunna bli vänner, men det var nog inte så lätt med tanke på att det var på grund av mig som hon var så nära att ta sitt liv. Jag suckade och började gå hemåt.

______________________________________________________________________________________________________

Kapitel 1 då. Vad tycker ni, jag tycker nog att jag skriver lite väl stelt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Handling Alison är en 17-årig tjej som går andra året på gymnasiet. Hon har det svårt, hennes tvillingbror Alex har gått bort och hon har slutat tala. Hon har inte öppnat munnen sedan den dagen för ett år sedan då hon fick reda på att sin bro...